ÖVERLEVNADSUTBILDNING VÅREN 2021

Av Elin Bergsman, deltagare

“Inte bara en erfarenhet rikare, flera tusen.”

Blåmärken överallt, ömma fingrar och fötter, mosad rygg, sprängt huvud, tallbarr i håret och vitmossa både här och där.
Allt detta och jag kan stolt säga att jag inte ångrar en sekund.

En unik upplevelse att se reaktionen i kroppen och att man faktiskt orkar, att man faktiskt är starkare än vad man tror.
Det var som att hela jag gick på ett extrabatteri under dessa tre dagar. Inte förrän nu, när jag väl ligger hemma i sängen igen och känner mig trygg kan jag börja processa allt, och smälta allt som faktiskt hänt.

Jag ,tillsammans med 7 andra deltagare och Ingvar Krancher som lärare har gått överlevnads utbildningen i Granvik. Utbildningen startade på fredag morgon, med lite havregrynsgröt och en macka i magen började kursen med några timmars undervisning som en liten förberedelse för allt vi senare skulle få uppleva ute i vildmarken.

Vi fick smaka på många olika växter på vägen till första stoppet, och rena vatten. Tror inte att det var jättelångt vi vandrade, men det var svår terräng så det kändes i kroppen. När vi kom fram till övernattningsplatsen började vi direkt med att bygga läger, hugga ved, starta eld- allt det viktiga! Vi hade en väldigt bra uppdelning och alla hjälptes åt.

Vi hade ingen direkt tidsuppfattning eftersom bara några få hade med sig klocka. Den tiden på dygnet när jag faktiskt kunde smälta vad som hänt var på natten, när jag satt eldvakt. Det var väldigt skönt, särskilt för mig som är lite av en introvert och behöver tid för mig själv för att kunna varva ner.

Jag kommer ihåg när jag skulle ut och kissa den första natten så tog det ett tag för mina ögon att vänja sig med mörkret, jag såg inte var jag gick utan snubblade en bit bort och fick tag i ett träd och satte mig. När jag var klar kollade jag upp och mina ögon vande sig snabbt och jag såg den mest fantastiska stjärnhimmel. Jag överdriver inte när jag säger att den var magisk.

Dag två var den tuffaste, när man inte visste vad som skulle hända, om vi skulle få den där huvudvärken som det pratades om, skulle vi bli sjuka? Skulle nån skada sig?
Det gick förvånansvärt bra även om huvudvärken small till ordentligt på eftermiddagen.

Jag har inte sovit på två nätter, men stjärnorna på natthimlen och den sprakande elden gav mig precis den energin som behövdes för att fortsätta pressa kroppen och inte falla ihop.

“Racing thoughts” var något jag fick uppleva natten till söndag, något helt nytt för mig.
När jag låg och försökte sova i kylan dök det upp en del konstiga föremål i huvudet, bilder och alla ljud du kan tänka dig, samtidigt. Väldigt tydliga bilder dessutom. En var en skrikande kvinna, nästa millisekund ett stort lejon på savannen, efter det något annat, och något annat.. Inget sammanhang utan hjärnan bara fortsatte skapa bilder som inte hörde till situationen. Har läst lite och tror det kallas "racing thoughts" troligtvis p.g.a. mat, vatten och sömnbristen.
Efter detta gav jag upp och satte mig framför elden med eldvakten, och där satt jag tills det var min tur att sitta vakt, så hela natten tills solen gick upp, då fick jag några minuters tupplur framför elden, det var skönt, och jag vill tro att det var precis det jag behövde för att klara av sista dagen.

Jag pressade mig själv till den yttersta punkten hela tiden, och det gjorde att när jag väl kom dit så tänkte jag, lite till, ett steg till, rätta till packningen och ta några steg till, ta en timme i taget.
Det var en otrolig drivkraft inom mig som dök upp och tog över. Det kändes inte som det var jag, utan någon otroligt stark kvinna med envishet till tusen som sa “nej, vila lite nu, nu är det min tur.” Jag tänkte aldrig på att ge upp även när huvudvärken var så påtaglig att huvudet kändes som det skulle sprängas.

Jag lät alla problem jag hade hemma försvinna och fokuserade bara på en sak, att fortsätta, att dricka vatten, att överleva. På ett sätt var det så skönt att släppa det vardagliga livet en stund, jag tänkte inte på de världsliga problemen som cirkulerar en enda gång, kanske för att dagarna var väldigt intensiva, men jag levde verkligen i nuet. Saknade jag min telefon? Nej, verkligen inte, unnade den inte en tanke.

Sista metrarna ner för backen till Granvik på söndagen var de absolut tuffaste, när man vet att man är nära det "vanliga livet" igen. Oj, vad ont man hade, hela kroppen värkte. Men det var på något sätt skönt, att man har jobbat och slitit hårt och att man verkligen förtjänar en dusch, rena kläder och en måltid.

Denna upplevelse har inte gjort mig bara en "erfarenhet rikare" det är otrolig kunskap om hur man faktiskt överlever i svensk natur, hur kroppen och sinnet reagerar i en sådan situation, och att det finns så oändligt mycket att vara tacksam för här i livet.
Jag känner mig flera tusen erfarenheter rikare.

Tusen tack till Ingvar Krancher för att vi fick ta del av din otroliga kunskap, till alla deltagare för en härlig laganda och samarbete och till Granvik Event som gav mig denna once-in-a-lifetime möjligheten.

"Hemligheten till att leva ett långt liv är att plåga kroppen lite grann varje dag, det mår den bra av." - Ingvar Krancher

Foton av Elin Bergsman, och Mikael Darheden